Jag har gått fram och tillbaka om detta i veckor, kanske månader. Varje gång jag säger till mig själv att släppa taget, att bara lämna det begravt, trycker det tillbaka. Det är i de tysta stunderna – när oväsendet tystnar och jag lämnas ensam med mina tankar – som det smyger sig in och kräver att bli bekräftat. Och kanske är det därför jag skriver det här nu. Inte för att jag vill, utan för att jag inte tror att jag kan fortsätta låtsas längre. Jag vet vad folk kommer att säga. Att jag är dramatisk. Att jag söker uppmärksamhet. Att om det verkligen var så viktigt så hade jag sagt ifrån tidigare. Och kanske har de rätt. Kanske är det min tvekan som gör mig till en fegis. Men tvekan kommer inte från ingenstans. Det kommer från att veta vad som händer när vissa gränser korsas. Det kommer från att se vad som händer med människor som vågar tala. Jag har sett det. Det har vi alla. I samma ögonblick som någon ens antyder det förändras rummet. Rösterna höjs. Ansikten vrids. Människor som du trodde att du kände känner känner sig plötsligt som främlingar och luften blir skarp, som om den skulle kunna skära dig bara för att du andas fel. Det är därför så många av oss är tysta. Inte för att vi inte bryr oss, utan för att vi har lärt oss – den hårda vägen – att vissa sanningar kostar mer än vi har råd med. Ändå gnager tystnaden på dig. Det börjar i det lilla, som en viskning som du nästan kan ignorera. Men sedan växer det. Den följer dig in i samtal, in i drömmar, in i de stunder då du ska känna dig trygg. Du börjar se det överallt – i nyheterna, i tillfälliga skämt, i hur folk pratar när de tror att ingen egentligen lyssnar. Det är som att vara hemsökt, förutom att spöket lever och mår bra och går runt mitt på ljusa dagen. Jag önskar att jag kunde göra detta enklare, renare, något som inte skulle få mig att skaka bara jag tänker på att säga det. Men det finns inget enkelt sätt att göra detta. Det har det aldrig funnits. Och kanske är det den verkliga anledningen till att ingen pratar: för när du väl har nämnt det, när du väl låtit orden existera utanför ditt eget sinne, kan du inte låtsas att det inte finns där längre. Jag är inte naiv. Jag vet vad som kommer att hända. Vissa människor beter sig som om de inte hörde mig. Andra kommer att säga till mig att jag har förlorat det, att jag har låtit paranoia eller bitterhet eller någon namnlös svaghet ta överhanden. Och kanske kommer några tyst att hålla med men förbli tysta ändå, för de vill inte bli indragna i det. Jag kan inte klandra dem. Vikten av detta är tillräckligt tung; Jag skulle inte önska det på någon. Men jag vet också att det finns några av er som kommer att förstå. Kanske inte allt, kanske inte direkt, men tillräckligt för att känna samma rysning i ryggraden när du inser vad som verkligen händer. Tillräckligt för att inse att vissa tystnader inte är fredliga – de är fängelser. Och att bryta sig ur dem är det enda sättet att andas igen. Så nej, jag är inte redo att säga det – inte här, inte än. Men jag ville att du skulle veta att jag är färdig med att låtsas att det inte är någonting. Att det bara är en flyktig tanke jag kan skaka av mig. För det är det inte. Det var det aldrig. Och förr eller senare, oavsett om det är jag eller någon modigare, någon som är högre, så kommer orden. Och när de gör det kommer det inte att finnas någon återvändo. Men kanske är jag faktiskt redo. Inte säker.