Paradoxen med dubbla inkomster: När jämlikhet föder ojämlikhet Ett hushåll, liksom alla ekonomiska enheter, måste uppnå en marknadsmässig inkomst, den grundnivå som krävs för att klara sig inom samhällets kostnadsstruktur. För hushåll med en förvärvsarbetande betalas denna avräkningsnivå helt och hållet av en person. Men när två inkomster slås samman normaliseras den tröskeln i hela paret. Allt annat lika halveras i praktiken varje individs inkomstkrav. Denna struktur med dubbla inkomster möjliggör optimering. En partner kan förankra hushållet med vad som kan kallas en "kuponginkomst", en stabil, förutsägbar lön som är utformad för att på ett tillförlitligt sätt möta hushållets finansieringsbehov. Tänk på det som obligationsallokeringen i en portfölj: stabil, pålitlig, tillräcklig. Den andra partnern är dock nu fri att söka vad som skulle kunna kallas "konvexitetsinkomst". Detta är mer riskabelt, mindre säkert, men har potential för asymmetrisk utdelning. Eftersom kupongsidan i hushållets balansräkning redan är säkrad kan familjen tolerera volatiliteten. Och i det långa loppet tenderar konvexitetsinkomster att ha ett positivt förväntat värde: ett enda genombrott, en befordran eller en entreprenörsframgång kan ge en avkastning som är helt oproportionerlig i förhållande till det ursprungliga bidraget. Häri ligger en av de underskattade motorerna för ojämlikhet. Det är inte bara så att hushåll med dubbla inkomster tjänar mer, utan att hushåll med dubbla inkomster strategiskt kan fördela mellan stabilitet och konvexitet. Denna strukturella fördel förvärras med tiden. Det ironiska är förstås att den amerikanska skattelagstiftningen faktiskt gynnar hushåll med en inkomst och straffar hushåll med dubbla inkomster, vilket förstärker klyftan: just de familjer som är bäst positionerade för att optimera för konvexitet knuffas också av politiken till en ännu större fördel. Se dig omkring och du kommer att se mönstret: en läkare som är gift med en hedgefondgrundare. En advokat gift med en skådespelare. En lärare som är gift med en teknikentreprenör. Detta är inga tillfälligheter; De är optimerade hushållsresultat, där en inkomst säkrar basen och den andra lutar uppåt. Paradoxen är att samhället vill ha både jämställdhet och ekonomisk rättvisa, men ändå pressar systemet hushållen att optimera på ett sätt som ökar ojämlikheten. Att kvinnor kommer in i arbetskraften en masse var tänkt att jämna ut spelplanen, men i praktiken påskyndar det ofta dynamiken där en partner tar "kuponginkomsten" och den andra maximerar "konvexitetsinkomsten". Om vi menar allvar med jämställdhet mellan könen måste vi också ompröva hur skattepolitik, arbetsplatsstrukturer och sociala förväntningar belönar eller bestraffar olika hushållskonstellationer – annars kommer jämställdhet på individnivå att fortsätta att skapa ojämlikhet på hushållsnivå.