Vad innebär det att bo i ett flyktingtält? Jag talade nyligen med vänner i Gaza, mitt under den största fördrivningskampanj som den israeliska armén har genomfört: mer än en miljon människor har tvingats ut ur Gaza City och trängts ihop i bräckliga tält längs en tunn kuststräcka. En vän sa till mig: "Hamza, det känns som om vi lever på medeltiden. Ingen el, ingen gas. När vi lyckas hitta lite mat börjar kampen. Vi tillbringar timmar med att leta efter ved att laga mat med, trots att röken får våra barn att hosta. Antingen äter vi något förorenat, eller så äter vi inte alls. På natten hör du bombardemang och artilleri när du sitter i ett tält utan väggar." En annan vän tillade: "En av de saker jag saknar mest är en toalett. Vet du vad det betyder att många av oss inte har använt en riktig toalett på nästan ett år? Vi gräver hål i sanden, eller använder hinkar. Att ta en dusch innebär att fylla flaskor med vatten och försöka hitta lite avskildhet bakom en trasa. Samtidigt tar insekterna, flugorna och sjukdomarna aldrig slut. Och även om man blir sjuk finns det inga apotek att vända sig till. Att bo i ett tält innebär att ge upp de mest grundläggande formerna av värdighet. Det finns ingen avskildhet, varken inne i tältet där hela familjer trängs och utanför där tälten står staplade så tätt att varje ljud, varje argument, varje skrik hörs. Barn växer upp utan tystnad. Par har inget utrymme. De äldste har ingen tröst. Varje hörn känns tillfälligt, exponerat och lånat. Det är ett liv där daglig överlevnad ersätter alla andra mänskliga strävanden. Där bristen på rent vatten, säker mat, medicin och tak över huvudet långsamt krossar både kropp och själ. Där det du saknar mest inte är lyx, utan just de saker du en gång tog för givet: en toalett, en dörr, en vägg, möjligheten att laga mat utan att andas in rök eller chansen att sova utan att oroa dig för om ditt tält kommer att träffas av nästa slag. Det är vad det innebär att bo i ett flyktingtält.