Om ungefär en timme åker jag in för min biopsi. Och om jag ska vara ärlig så är jag inte orolig för det, eller cellgifterna eller strålningen som kommer. Jag är inte rädd för det. Jag har gått igenom tillräckligt i mitt liv för att inte vara rädd för vad som än kommer att hända. Men det som oroar mig, och som faktiskt skrämmer mig, är mitt barn. Hon är det enda jag bryr mig om nu. Jag måste dra ut på allt detta så länge som möjligt så att hon kan utvecklas och växa tillräckligt för att tas ut på ett säkert sätt. Det är mitt fokus. Det är mitt mål. Mina döttrar har varit fantastiska. Trasiga i början men de vet att jag kommer att kämpa och de är bra tjejer, modigare än någon jag känner. Och min son kommer att klara sig. Mina svärföräldrar kommer att hjälpa till när de kan och förhoppningsvis kommer min man tillbaka riktigt snart. Det har varit två riktigt långa år. Just nu är hon i mitt huvud det enda som betyder något. Så många av er har blivit så kära för mig. Och oavsett vad som händer så är det inte i min kontroll, men jag avgudar dig, och det är i min kontroll😊 Om det finns en plats som jag är glad att jag är på just nu med tanke på vad som komma skall, så är det här i Israel. Vi har det bästa av det bästa här. Kanske var det därför som HaShem förde oss tillbaka hit. Vi ses senare🩷☺️